Det här är svårt att skriva om. Det är svårt att hålla sig professionell till den här skivan. Evangeline var den första Lundellskivan jag verkligen gillade på riktigt. Konserten efter skivsläppet var den första Lundellkonserten jag varit på. Evangeline är en skiva med religiösa undertoner där man genomgående kan tolka in Gud likställt med kvinnan eller kärleken i varje låt. Här finns kopplingar till naturreligioner. Samer, indianer, gå upp på Klippan, gå upp på ett berg. Vem behöver kyrkan, processioner, guldbroderade skrudar när man kan gå upp på ett berg och möta Gud.

Som en del i hans rehab ingår en del religiösa inslag som avspeglar sig i detta album. De som genomgår programmet får några regler att leva efter som ska hjälpa till med ett nyktert leverne. Eva och evangelium är ju delar av titeln på skivan.

Musikaliskt presenteras vi av ett back to basic sound, mer akustiskt, och faktiskt många gånger låter det musikaliskt tight detta band. Texterna självreflekterande och med en ny syn på sitt liv där Lundell förstår att han varit nära att faktiskt dö under sitt ihärdiga festande. Under en kort period här förekommer tre kvinnor i hans liv. Amanda Ooms i texterna, förhållandet med frun avslutas med skilsmässa, och under turnén träffar han sedan sin nästa kärlek Fredrika Gunnarsdotter.

Låten Så Nära är ett örhänge, där Lundell betraktar sin lägenhet och ser sitt gamla liv och hur nära det var att allt tog slut allt för tidigt. Det mynnar ut i att han öppnar fönstret och släpper in frisk luft och kan konstatera att allt det är över nu. Jag är en annan man nu. Titelspåret hör till de låtar som överlevt från denna skiva när det kommer till att fortfarande spelas på konserter.Det finns faktiskt många fina låtar här men ska jag koka ner dem till en handfull så blir det Evangeline, Gå upp på klippan, Så Nära, Damaskus och Villig. Måste nog nämna Lugna Vatten också, genialisk i sin enkelhet, borde passa i psalmboken.

"Du vet lyckan är för enkel för att vi ska förstå den Som om sanningen inte var nog Det borde räcka med att se en fågel leva sitt liv i en skog"

I boken Tårpilen beskriver vår författare/artist en kvinnlig präst allt för nogrannt så att det tydligen inte råder några tvivel om vem den kvinnliga prästen är. Den kvinnliga prästen har hjälpt in vår artist på ett behandlingshem mot missbruk. Prästen hade bland annat vigit Niklas Strömstedt och Efva Attling 1985 där Lundell närvarade. Det blev en storm i ett vattenglas kan man tycka så här långt efteråt. Prästen hette Ma Oftedal och det hela handlade om att eventuellt ha brutit ett tystnadspliktslöfte eller ej.  Äktenskapet är formellt inte helt avslutat, ingen skilsmässa är uttagen trots att väldigt många svenskar blivit starkt berörda av skivan Den Vassa Eggen och dess beskrivning av det upplösta äktenskapet. Supandet har tagit fart och blir allt mer okontrollerat. Några spelningar klarar han inte av och avbryter efter någon låt. Bandet och konsertarrangören är oroliga för Uffes hälsa. Till slut tar Ulf kontakt med prästen och blir intagen på Sophiahemmet. Under 1987 påbörjas inspelning av en dokumentär om Lundell. I teamet runt inspelningen introduceras han för Amanda Ooms, en ung vacker skådespelerska. Ulf förälskar sig och vill verkligen sluta att dricka, nu planeras ett nytt behandlingshem men först ska arbetet med den nya skivan avslutas.

Soundet präglas återigen av mycket synthar och trummaskiner. Jag har aldrig fastnat för den här skivan som helhet men den innehåller som vanligt ett antal riktigt starka kort. Titeln Det Goda Livet beskriver verkligen inte livet som Ulf levt de senaste åren, men kanske en vision om ett framtida tillstånd. En låt avhandlar stämningar i Sverige i efterdyningar till mordet på Olof Palme 1986, "Gränsen". Bästa låtar på denna skiva är "Klockan och korset", "Danielas Hus", "Kid" och "Skyll på stjärnorna". Skivan lanseras när Lundell kommer ut från behandlingshemmet.

"Vi körde bilen ner i havet och såg vattnet strömma in, Och du skrattade och sa, att det var tur att den inte var din"

"Det var fläktar i taket och en blue marlin på väggen och det rann öl och tuggtobak i sjörövarskäggen"

Denna skiva får man närma sig nästan med andakt. Året var 1985, och den första Lundellskivan jag köpte själv. Så fort den släpptes faktiskt. Ett mästerverk som jag redan omnämnt som skilsmässoskivan. Dylan hade gjort ett, Phil Collins och Jackson Browne likaså. Springsteen skulle komma att göra ett (Tunnel Of Love).

Under sommaren detta år var Lundell sommarvärd på radion. Där följande rader citeras. "Kriget mot vardan, är det ett försvarbart krig, bör det pågå för jämnan, eller blir man då med tiden fullständigt omöjlig att ha att göra med som människa?"

Det enda negativa jag kan komma på att skriva om denna skiva är vissa låtars överdrivna trummaskiner som tyvärr används lite för tongivande. Utan dem hade detta varit skivan som krönt Lundells karriär. Vi får tacka konstnärer ibland för att de genomför ett visst lidande för att vi ska få riktigt bra låtar och skivor eller vad det kan vara. Lundell konstaterade det för övrigt själv i "Så Mycket Äldre" på Längre Inåt Landet skivan där han skriver "...Ett liv i ensamhet, det är allt jag vet, det är min hemlighet, och det pris jag har betalt, det är för högt, alltför högt".

Det skulle ha blivit den stora positiva uppföljaren till Kär och Galen, men livets irrfärd gjorde att det blev en ganska svart och inåtvänd skiva, men han skriver låtar med direkta adresser. Till sin yngste son i "Inte ett ont ord", Till sin fru i "En Fri man i stan", och inte minst till sig själv i "Lit de parade", en minst sagt svartsynt självrannsakan inför sig själv på dödsbädden. Skivan avslutas också med en liten ljusglimt i den mörka tunneln, med "Rialto". Skriven till en kvinna hann sett på en skivaffär under några korta sekunder. Massor av starka låtar på denna skiva alltså. Givna är balladerna "Kyssar och Smek", "Inte ett ont ord", "Lit de Parade" och "Rialto", och så finns ju andra mer rockiga mästervärk bland annat den om hunden. "Här kommer hunden" brukar Lundell säga på konserterna innan han drar igång "Chans". Titelspåret "Den Vassa Eggen" är brutalt bra malande rock, om när allt man vet om en annan person används till vapen i ett ordkrig, en dans längs den vassa eggen om man så vill.

1984. Det blir svårt att skriva om denna skiva utan lite bakgrund. Livet börjar bli lite väl stormigt av två orsaker. Spritmissbruk och trassel med frun. Det är nog helt säkert att de två orsakerna påverkar varandra. Att Ulf haft missbruksproblem är vida känt, men uppenbarligen tar det fart. Ett flertal händelser ute på krogarna där han i någon mening "gör bort sig" inträffar, även vid något tillfälle när en tidning ska göra hembesök öppnar han dörren helt plakat varpå besöket flyttas fram. Det har något år tidigare också skrivits om att han uppträtt kraftigt berusad vid några tillfällen på scenen. 12 Sånger kom efter funderingar på både en så kallad uppföljare till "Kär och Galen" och en eventuell utlandslansering. Att sjunga på engelska bedömdes till slut för svårt då Lundell tappade för mycket av budskapet i sången. Till slut bestämde sig Ulf för att göra en akustisk (så när som på en låt) skiva, som egentligen var tänkt att heta "Ensam", precis som en av låtarna på skivan. Ibland kan jag tycka att den har prägel av demoinspelning då det enbart är en akustisk gitarr och sång och lite munspel här och där. MEN givetvis har den kvaliteter både text och musikmässigt. Som vanligt hinner den gode Ulf avhandla både det ena och det andra på en skiva. Någon kan tycka att det handlar om livet i största allmänhet, men skrivet ur Ulfs perspektiv förstås. Jag lägger in ett citat från Ulf själv om denna skiva. "Den här plattan blev mottagen med ungefär vad-fan-är-det-här-nu-då några år senare utnämnd till den absolut sämsta svenska LP som gjorts. Man vänjer sej. Med avskyn menar jag. Svårare är det att vänja sej vid att folk tycker att det man gör är bra. Det finns dom som tycker om den här LP:n. Jag har mött några av dom".

Det finns några låtar som verkligen hinner få in ett helt liv i sig. Tänker då på "Tre Bröder" som hinner med att leva hela liv under en låt på sju minuter. Det är ju ganska fantastiskt. "När du står framför mig" handlar förmodligen om det kommande mötet med antingen Gud eller döden. den vackra "Min älskling" handlar om hur stark en kvinna med barn är och hur utestängd en man kan känna sig från deras värld. Att jämföra med Bruce Springsteens "Secret garden" kanske?

Ett av Ulfs återkommande teman återfinns igen. Vad ska du göra med ditt liv? Frågan tas upp i två låtar, "Innan dom stänger" och "Diamanter". Diamanter kopplar också ihop några av Ulfs favoritlåtar, The Beatles "Lucy in the sky with diamonds" och Dylans "Mr Tamourine Man". Vi hittar dessa rader som går att spåra till några andra Lundell-låtar. "Jag vill inte ha några briljanter, eller drömmar om villor i Lyckan, med stillastående liv, Jag vill bara vara på väg denom natten, med dej och se gryningen komma, med diamanter i skyn"

Bäst på denna skiva är "Vind", "En Stockholmstjej igen", "När du står framför mig", "Min älskling" och "Tre Bröder". Två låtar som spelades in kom aldrig med på skivan för att de kom för nära förhållandet som verkligen var på upphällningen nu. "Håll min hand hårt" och "Blå Range Rover". Blå Range Rover slutar med orden "Han sa: Jag är hemma igen. Hon såg på honom och lämnade bordet, gick upp till honom. Och så sa hon: Du bor inte här längre."

Hur ska jag förhålla mig till en skiva som enbart innehåller andras låtar? Förmodligen på samma sätt som alla de artister som släppt en cover-skiva med sina käraste favoritlåtar. Det är ett sätt att vinna tid, tid för att göra en uppföljare till en framgångsrik skiva, ett sätt att ladda nya krafter innan det är dags att ge ut något nytt eget material. Det går att ta ut svängarna lite mer. Jag kan tycka att jag på något sätt förträngt denna skiva och inte spelat den så mycket. Jag har haft den på LP sedan länge men aldrig riktigt gett den chansen. Nu har jag ägnat den en dryg vecka bara för att tycka att jag borde ge den chansen ännu lite till och ägna ännu lite mer tid. Skivan är bra sammanhållen med låtar av relativt samma snitt. Artisterna som han valt att översätta (inte alla på egen hand) håller hög klass vilket givetvis smittar av sig till slutresultatet. Willie Nile, Neil Young, Van Morrison, Jackson Browne, David Bowie, Elvis Costello, Bob Dylan, Leonard Cohen, Randy Newman, Eagles och Bruce Springsteen är förlagorna. Texterna är på något sätt geniala för att de inte är direkt översatta men har samma andemening. Starkast är i min mening översättningen av "Famous Blue Raincoat" av Leonard Cohen som i Lundells tappning heter "Kom du nånsin iväg". Även Dylans "Heart Of Mine" är på sitt sätt intressant och säger kanske något om den mytiske Dylan. Dylans låt är ett tal till sitt eget hjärta att sluta slå så hårt för en kvinna, när hjärnan vet vilka konsekvenser det kan få. I Dylans version vill han helt avstå kärlek med tanke på konsekvenserna. En annan låt med stort intresse är Springsteens Sandy (4th of July, Asbury Park) där det bytts ut till Sanna (nyårsafton Åre 1983). En låt skriven som en sång till ett litet barn, men med försoning som andemening.

Tanken med skivan var att skildra de olika faserna i en romans något så när kronologiskt. Sökande-Förälskelse-Tvivel och problem-Konflikt och Försoning. 

En fin skiva som skulle ha kunnat få in en låt på en topplista och det är Cohens låt.

Kanske var det för att Ulf Lundell vet hur det är att kyssa havet som jag tänkte att det här nog är en kille värd att lyssna på. Mina frihetserfarenheter bestod väl som bäst av att ha tuggat på snöklimpar och tittat upp mot den stjärnprydda himlen och sett norrskenet fladdra förbi vid tiden för denna skivas uppkomst. Givetvis inte längre bort från hemmets trygga vrå än att man efter en kort cykeltur kunde sätta sig vid dukat bord. Men uppfylld av det märkliga, det har ju  jag också varit, där under norrskenet.

Förundrat lyssnade jag till hur någon har erfarenhet av att kyssa havet och berättade hur det verkligen är, nej det kunde jag nog inte förstå, men kär och galen... ja det kunde jag förstå. Kär och Galen var ändå den första Lundell-skivan i det Engströmska hemmet. Det var StorEngas skiva men det gjorde förstås inget. Jag var fast trots att jag nog inte förstod varför.

Nu är detta en fantastisk skiva, en sån som alla artister drömmer om att någon gång få göra. Kanske var skivan att likna med den något mer samtida Kents "Vapen & Ammunition", en fullträff helt enkelt. En av nycklarna till Lundells författarskap och eventuella livsfilosofi besjungs i "Kär och Galen". "Jag står i blåsten, vattenögd och stum och längtar efter Tom och Huck och floden, flotten, dagdriveri". Vilket barn i min generation hade inte sett Huckleberry Finns äventyr på tv och visst längtade man dit. Också Lundell har påverkats av dessa figurer.

"Vill du ha din frihet får du ta den innan slaven tigger trygghet i ditt hus. Du kan trycka i tristessen men aldrig få din tid igen"

"När jag kysser havet blir jag uppfylld av det märkliga, i att finnas till och allt jag vill är att leva, låta leva livet ut"

"Du kan få vänta i år på din tillvaros vår men har du råd med det? Vill du sitta och se hur din tid och längtan försvinner utan spår?"

Bara några utkast på fantastiska textrader. Skivan är full av tänkvärdheter med positiva budskap. Faktum är att Lundell ville göra en gladare skiva än den i många stycken väldigt mörka "Längre inåt landet" skivan. Det får undertecknad förstås hålla med om att det också blev. De nya bandmedlemmarna lyckas också skapa ett unikt sound för denna skiva som inte heller har gått att återfinna i något senare alster. Piano och hammondorgel passar perfekt in i ljudbilden. Janne Bark tillför ett lite råare gitarrsound. Inte lika perfekt och välputsat som tidigare. En viktig faktor till att skivan känns så äkta är kanke det sätt den spelats in på. Bandet repade först låtarna ihop för att sedan när de var nöjda gå in i studion för att sätta låten  på band. Ofta gjordes det i en enda tagning.

Låtarna som får gå vidare är så många att det faktiskt är lättare att nämna de som inte är nära en tio i topp lista. Det är nog bara den medeltidsmusik-inspirerade "Herrarna" och den rockiga "Aldrig nånsin din clown". Övriga åtta låtar håller alltså väldigt hög klass. Avslutningsspåret "Vid din grind igen" byter helt tempo och skepnad ungefär mitt i låten, så att den nästan kan betraktas som två helt olika låtar, men den rundar fint av skivan med ett stråkarrangemang av "Öppna Landskap". Det finurliga draget gör att skivan känns som en helhet med ett genomgående tema och kanske också ett budskap om kärlek och galen glädje.

Om det mot all förmodan finns någon som ej känner till låtarna på skivan så innehåller den bland annat dessa klassiker. "Kär och Galen", "Öppna Landskap", "I kvinnors ögon", "Laglös", "I dina slutna rum", "Lycklig, lycklig", "När jag kysser havet" och redan nämna avslutningsspår.

Kanske en av de bästa titlarna någon kan komma på på ett album. Med tanke på att låtarna är sådana som inte kom med på något av de tidigare albumen så kan man tänka sig varje låt som en liten romans som aldrig räckte ända fram. Och efter ett tag har de blivit preskiberade, eller gamla nog att borstas av och göra en ny skiva av. Till historien hör att denna skiva släpptes tillsammans med en box som heter "Innan jag anfölls av indianerna" och innehöll samtliga tidigare skivor som jag redan avhandlat plus en del outgivet material. En rolig liten anekdot är att "indianerna" var Gyllene Tider som hastigt och lustigt växte sig stora här någonstans med sin debutskiva. Det var tydligen dem som anföll honom och hotade Lundell på tronen i Sverige. En cover av Dylans "Just like a woman" i "Precis som en kvinna" finner vi här, såklart väldigt bra eftersom förlagan är väldigt bra. I övrigt egna låtar.

Debut gör en viss Jan Bark på låten "Snart kommer änglarna att landa". Niklas Strömstedt ska ha credit för sitt pianospel på "Natt", en grym ballad liksom "Barn" där man hör att Lundell tar det här på allvar, med barn alltså. Paret Lundell har nu också fått ett tredje barn, Love Ulf. Tanken var att pojken skulle heta Love Glädje, men fick inte det för våra myndigheter. För den trogne Lundell-lyssnaren vet vi att det avhandlas i en låt på "Den Vassa Eggen". Faktiskt en lugn och samlad skiva, med två rockigare inslag. En hyllning till sin fyrhjulsdrivna bil i "Rosedale Boogie", och en rockig jul-blues  :-) "God Jul (Är det nån hemma?)"

Skivan avslutas starkt med ett ögonblickspoetiskt mästerverk i "Tisdag Morgon".

Bästa låtar här är "Natt", "Barn", "Snart kommer änglarna att landa" och "Tisdag Morgon". Eftersom "Precis Som En Kvinna" är en cover så hoppar jag över den, annars såklart en topplåt.

Under denna period håller Ulf på och ser över sitt band inför turne och kommande skivinspelningar, till exempel går Mats Ronander ut till förmån för Janne Bark. Olle Nyberg ersätter Niklas Strömstedt på piano, ett beslut som får betydelse på nästa skiva, som utkom 1982...

Den här skivan känns som en milstolpe. Det är den första dubbel-LP:n. Det är första skivan på 80-talet. Niklas Strömstedt medverkar som pianist. Skojigt värre, men det sistnämnda gör knappast skivan till en milstolpe. Faktum är att nämnde Niklas också medverkat på turnen året innan skivan släpptes och har nu tagit plats som en ordinarie medlem.

Skivan börjar glatt, med "Glad Igen", men sätter inte alls tonen för vad som komma skall. Faktum är att texterna är bland de svartaste och mörkaste som Lundell skrivit. Jag kan tänka mig att fru Lundell inte kan ha upplevt inspelningen av skivan särskilt positivt. Inte mindre än fyra låtar beskriver öppet och i klartext ett förhållande som har sina dagar räknade. Allra tydligast blir det kanske i "Bara en fråga om när" där följande rader står att finna. "Men jag vet, Och du vet det lika väl, Att det inte längre gäller, Om vi ska eller inte, Det är bara en fråga om när". Som om det inte var nog så beskriver han lika mörkt sin dragning till flaskan, som alltid öppet och förmodligen ärligt i två låtar. "Så mycket äldre" och "Under askan". Lundells inneboende livslust och längtan efter någon slags frihet får vi också beskrivet i åtminstone två låtar, "Odysseus" och "Längre inåt landet".

Boken "Jack" lever alltjämt kvar. Figuren Sonja återkommer liksom Jack själv i "Stackars Jack", en låt där insikten finns att det nog inte håller att leva i en självförintande livsstil. Jag skulle faktiskt kunna skriva nästan hur mycket som helst om denna skiva, men konstaterar att det finns en mängd låtar att ta med sig. Bäst på denna skiva är "Glad Igen", "Odysseus", "Ingens Kvinna", "Ryggen Fri", "Under Askan", Längre inåt landet" och "Stackars Jack".